Jag är en ganska optimistisk person,för det mesta på ypperligt humör...men sen...vissa dagar är jag så sjukt deprimerad över allt.(deprimerad ett ord jag inte tror på)
Jag har inspiration att göra en massa men ingenting lyckas.
Jag är häftigt överviktig och provar en massa saker för att få ner på vikt eländet men alltid finns det någon/något som bara river en ner med försöken och gör allt för att krossa ens försök,eller så provar jag någon häftig "diet" som funkkar åt alla men åt mej blir det bara en massa illamående och bittrehet och mera depression och helvete...
Jag har en massa idéer och allt för att göra dom verkliga men ändå kan jag inte...
Jag tror jag har nu redan en 30-års kris på gång,jag kan stå i köket och typ skära en gurka när jag börjar stört gråta och känner att jag inte åstadkommit något jag borde,att jag inte kommer att åstadkomma något och snart är jag redan mer än halv död...
Jag känner mej totalt fast bunden...ni vet dendär känslan som dom flesta har när dom har flera hundra tusentals euros banklån..men jag har ju inga lån...
Jag vill vara mera grön..men dom flesta runt mej skulle säkert lämna mej efter det...och så står jag där ensam..
Jag är sjukt rädd för spindlar...jag är snart 27år...
Jag är folkskygg och kan inte göra något när jag bor i ett höghus för alla ser mej...och här finns ju inte så mycket att göra heller,börjar jag gräva upp ett potatisland i gräsmattan eller bygga hönshus i kanten av tomten eller typ whatever...så får man ju inte det...F!!!!!!!
...men som tur håller sådana dagar till bara typ just ett dygn..sen är man tillbaka med dubbelt så mycket inspiration,ordentligt med idéer,energi och glädje!
Undrar om min egna inställning till att depression är något som är fast i en själv gör att mina dåliga dagar inte varar så länge...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar