ensam..

Det var söndag,solen sken,vädret var just detdär perfekta vinter vädret...vi skulle ut och ta oss en tur i bilen när jag stannade till och frågade "har du sett Bjarne?"..
Vår granne en trappa ner,han dendär tysta gubben men så snäll så otroligt snäll...hans cykel stod i förrådet,men jag har inte sett honom under hela veckan...

Jag skrev om Grannen ,Här,Här,Här och Här..

Jag gick och knackade på,visste inte vad jag skulle vänta mej denna gång men har jag inte sett honom så är något fel,så är det bara...det gick en stund men han kom fram till dörren och öppnade,min första reaktion och ord var med en liten förskräckelse "men gullevän,va ha hänt??!!"
Hans ansikte,hans alltid så städiga ansikte hade fallit ner,hela högra sidan bara hängde,han sade ingenting..visst han har alltid varit den tysta typen men vid en fråga har man alltid fått svar..men inte nu.

Han visa mej in,gick till köket och satte sej på sin stol..jag var mer än shokerad,jag var på gränsen att gråta..
Han höll på att dricka kaffe,med resultatet av rinnande kaffe som föll på kläderna,jag sträkte mej snabbt för att få tag i lite hushållspapper och torka vid munnen.Hade han ätit?Hade han fått i sej något alls?Hade han mat?..han försökte sitt bästa med att svara,men det kom inga ord,bara ett mummel av försök men inga ord.

Komunikationen blev gester och frågor från min sida,han fortod allt jag frågade och vi försökte vårt bästa att förstå varann när det gällde svaren,det fanns ingen talförmåga,händer och ben fungerade fint,men talförmågan..
"Kan du skriva på pappret när detta har hänt?"..försökte men...jag vet inte om han inte riktigt viste vad han skulle skriva eller kunde han inga bokstäver.

Du måste undersökas,du måste till en läkare,men nej..han ville inte..det ända han ville igen,var att jag skulle hämta något att äta,gå och handla..jag gjorde som begärt,men..jag handlade inte så mycket..jag kom tillbaka och förklarade åt honom att snälla vän du har tydligt och klart haft en propp,du behöver hjälp.

Efter 3dagar,efter tre dagar skulle jag komma tillbaka tykte han,då skulle vi kanske kunna fixa hjälp..jag väntade någon timme och sprang ut när hans barndomsvän kom på gården,förklarade snabbt situationen och sade att jag vet inte vad jag skall göra för han vill ju inte åka iväg någonstans..vi funderade inte något mer..vi ringde ambulansen,han får åka med om han åker,men då har åtminstone någon annan varit här.

211/101 blodtrycket,feber och biljud i lungor och hjärta..vi samlade ihop en kass med kläder,jag och ambulans personalen..han stannar inte hemma,han måste iväg..En hjärn infarkt hade han haft det är allt jag just nu vet..hans talförmåga är borta,det behövs rehabilitering..han är ensam..mycket ensam..mitt hjärta blöder,hoppas det ordnar sej.

Tänk om jag inte gått och knackat på igen...