Det tråkiga med nuförtiden och det som gör det spännande.

Jaaa-a,ibland kan jag inget annat än sucka,skänka en tår för samhället som verkligen är F:ed up..

I dagen läge:

Man skall vara ärlig,men man får inte säga något ärligt för fan ta dej om du säger så som verkligheten är.
Ljuger du blir du hatad,för det är ju förfärligt..att säga så som saken inte är...
Är du dej själv är det bara fel.
Är du en "wannabe" är det hemskt.
Vill du leva ditt liv borde du skjutas.
Lever du enligt dej själv skall du hängas...

Hur i hela fridens namn skall man få det bra om detta är hur vårt samhälle fungerar?

Jag lever mitt liv ärligt som mej själv,berättar vad jag gillar,vad jag tycker om,hur jag ser på saker och ting för att jag har genom åren sett en massa lögner,en massa skit som en massa vill skicka på en..men dom jag fått mest ut av är dom ärliga,dom som sagt till mitt face att såhär ser dom på saker och ting,dom har gett mej en möjlighet som kanske inte jag råkat få upp just då..dom är dom bästa.

Min vänkrets har med åren minskat radikalt och med nöje kan jag säga att det är bland det bästa som hänt mej,nu finns det kvar av dom som verkligen är dom bästa,dom som är ärliga,sej själva och gudomliga.

Att det sedan kommer till nya härligheter är ju också en lycka för sej...så länge vi kan ge varann det vi behöver,ärlighet.

Och när jag tänker djupare på mina vänner så börjar jag skratta,våra intressen...dom är varken av samma sort eller av samma kaliber,det om något är härligt,det blir aldrig en tråkig stund när vi är tillsammans,vi lyssnar på varann och våra vyer blir bara bredare och bredare just tack vare denna fantastiska sak som att inte ha samma intressen,vi lär oss massvis av varann,nya spännande saker.

Den ena gillar amerikanska bensin slukande bilar,den andra gillar bokläsning,den tredje är in på grönheten,den fjärde pratar bara om jobbet och kanske den femte enbart vill berätta om sina framtidsplaner,allt detta gör oss som lim mellan två plastbitar som gått av...fullständiga och som ett.

Jag fick som liten lära mej att lyssna,av en sommargäst,hon sade att "idéen är att man lyssnar,fastän man inte förstår...men man lär sej"..då var jag kanske 6-7år gammal och detta är verkligen ledtråden i livet,eller så är det iallafall för mej.

Hur ser du det?Hur är ni med dina vänner? Är du mera intresserad av det du inte känner igen eller vill du hålla ej innom comfort zone och bara hänga med samma gamla?